Ett suveränt inspirationsbibliotek

Jag har under de senaste tio åren av mitt liv varit en inspirationssamlare. Jag har rivit ur tidningar och jag har pappersslöjdat och satt ihop fina ringbundna böcker där bilder ur colorerade magasin pryder svarta kartongsidor kompletterat med stilfull text i vit krita. Jag river fortfarande ur tidningar och jag inväntar att kära sambons fixa-hemma-lust ska vakna så jag får upp mina två anslagstavlor i glas (från IKEA!) ovanför mitt skrivbord. Sen ska här mood-boardas!

För några månader sedan presenterade min dotter Pinterest för mig. "Det här tror jag att du skulle gilla, mamma". Och så rätt hon hade. Här samlar jag inspiration digitalt och katalogiserar i olika boards. Jag har boards för trädgårdsinspiration, för desserter, drinkar, mat, stuga, inredning och så vidare. Jag är fullkomligt förtrollad, det går inte en dag utan att jag kollar in mina Pinterestgelikars samlade inspiration, re-pinnar eller hittar egna alster som i sin tur re-pinnas av andra. Detta är en helt magisk värld, av inspiration.

Igår bestämde jag mig för att bjuda kära sambon på lite Pinterestinspiration IRL så att säga. I strålande sol på balkongen serverade jag små mozarellabollar rullade i färskklippt basilika mellan två pärltomathalvor på träspett.





Varmrätten bestod av enkla simpla styckefrysta torskryggbitar i en sås av grädde, vitt vin och fiskfond toppad med en vispad Crème Fraîche smaksatt med färsk pepparrot och citron. Kokt mandelpotatis och en lätt grönsallad till.



Det är viktigt med källor till inspiration. En av mina allra bästa är varken ett digitalt moodboard eller colorerat magasin utan det är mitt kärringgäng. Sedan september 1975 har vi träffats hemma hos varandra med en regelbundenhet om sådär sex till åtta gånger per år.

Det är egentligen inget märkvärdigt med våra träffar. Åtminstone inte som utomstående betraktare! Vi ses i stort sett alltid hemma hos varandra och vi gör det på vardagskvällar. Vi äter gott och vi dricker lika gott därtill. Och vi engagerar oss. För varandra. I varandra. Det är sällan jag lämnar en kärringträff utan känslan av samhörighet och välbefinnande och med en stor portion livsinspiration.

Snart 40 år har gått sedan första kärringträffen och vi är i stort sett samma konstellation tjejer som vi var då. Anna hoppade dock på ett par år efter start. Evis tog familjen och flyttade till Gävle ungefär i samma veva och Birgitta har vi hittat i Facebooksrevolutionens era i Hälsingland.

Kärringgänget (dock utan Helene den här gången) samlad på Monteliusgången. Försommarens traditionella söder-vandring var i år något gråmulen. Juni 2012.